Klättring i klippiga bergen

Vi har varit här ca två veckor nu med start i Denver. Men det höll på att sluta redan innan det började.. När vi landade i USA blev immigration misstänksamma då vi båda hade slutat våra jobb, skulle stanna ett par månader och inte hade tillräckligt med pengar enligt dem. Vi blev enskilt förhörda i små rum med videoinspelning, mycket personliga frågor och konstiga metoder. De trodde naturligtvis att vi skulle söka jobb i landet och stanna där olagligt! Varför skulle man annars sluta sitt jobb! Och 5000 dollar räcker ju inte 2 månader i USA! Idioter! Förvisso är det skitdyrt men det går ju att hålla efter utgifterna. Nåväl, efter att de fått tag på min vän Susan som vi skulle bo hos i Denver och fått historierna bekräftade släppte de in oss. Puh det var nära att vi fick åka hem igen.

Det tog oss ca en vecka att fixa bil, försäkring (vilket nog var det värsta) campinggrejor mm. i Denver. Under tiden gjorde vi lite tripper i omgivningarna med Susan och klättrade en del. Bl.a utanför Boulder klättrade vi The 3rd Flatiron, en ca 250 meter hög svaplatta som ser ut lite som ett strykjärn. 5 långa pitcher var det. Härligt och lätt. Efter en vecka lämnade vi Denver och körde upp till Rocky Mountains National Park där vi skulle klättra en topp som heter Petit Grepon. Det är franska förstås och betyder lilla något. Det var en rätt seriös led som vi blivit rekommenderade och den tog normalt större delen av dagen att göra. Dessutom är vädermönstret så att normalt kommer det in regn och åskväder varje dag kring 14-15 så då behöver man ha varit uppe på toppen och vara på väg ned. Spännande! För att hinna skulle vi behöva börja gå in redan vid 3 på morgonen (i mörkret alltså) och sedan gå i två och en halv timme uppför. Vi hade ju aldrig hittat i mörkret så vi var tvungna att göra hiken eftermiddagen innan för att reka vägen och vänja oss vid höjden. Toppen är på 3800 meter och med packning är det lätt att man blir andfådd och får lite huvudvärk redan på den höjden. Har följer några av mina journalanteckningar från den dagen:

Vi steg upp redan 1.30 på morgonen efter några timmars orolig sömn. Vi tvingade i oss lite gröt och åkte iväg med bilen på det som skulle bli en mycket lång dag. 2.45 parkerade vi och 2.55 började vi hiken i månskenet. Det var faktiskt en mycket speciell känsla att gå där i skummet i de skuggiga partierna och veta att det kanske fanns björn där ute. Vi använde bara pannlamporna kanske en halvtimme på vägen i av 2 1/2h totalt. Det var ganska ljummet och med väskorna och vandringen klarade vi oss i t-shirt, i alla fall tills vi kom upp högre och det började blåsa. Vi var framme vid Petit Grepons bas vid 5.30. Vi hade sett ett par pannlampor efter oss så vi visste att det skulle komma fler till denna otroligt populära led. Vi satt i skydd av klippan, fortfarande mörkt, i fleece och vindjacka men nu var det faktiskt lite kallt. Detta trots att jag bytt till en torr t-shirt. Vi åt lite och vilade tills det borjade ljusna. Vid 5.45 började vi racka upp och vid 6.20 började jag leda den första repan utav 8 pa SouthfaceIII, grad 5.8 (ca 5+) som hårdast. Denna led som hittills skulle vara den mäktigaste, häftigaste och mest skrämmande i mitt korta klätterliv. 8 långa replängder skulle ta oss 300m upp till summit på 3800 meter över havet. Alpin klättring med risk för snabba väderomslag och kallt väder.

Första repan gick bra , ca 5.4 och 50 meter lång. Två andra replag kom upp medan jag säkrade upp Erik till första stand. Det ena replaget var supersnabba och de fick gå om oss. Erik ledde nästa, en 5.5 ca 40m. Gick fint. Jag tog tredje repan, 5.7 ca 40m med en konstig lite traverserande spricka. Tidsmässigt tyckte vi att det gick bra tills nu. När Erik kom upp hade det väl gått ca 2 1/2h och det var ju OK. Men sedan gick det långsammare! Erik ledde en 5.6 ca 30m och det tog lite tid. Jag skulle sedan leda kruxrepan, 5.8 40m, och det var dessutom lite runout första biten direkt från stand så jag får medge att jag var lite orolig. Men jag hittade faktiskt ett par justa placeringar tidigt och det kändes lite bättre. Sedan gick jag in i diedern (ett inåthörn) som var ledens kruxpassage och jag kan väl säga att jag klarade den med hedern i behåll. Men jag släppte på prestigen och vilade i en säkring för att inte behöva ramla på nästa parti. Erik ville sedan inte leda något mer då resten skulle vara 5.7 eller hårdare och lite dåligt säkrat. Det hade han klargjort tidigt så det kom inte som någon överraskning. Jag förberedde mig därför för nästa repa, 5.7 ca 40m, och satte av. Vi gick nu runt på den östra sidan av berget och routefinding blev nu plötsligt svårare. Svårt att hitta rätt väg alltså. Jag fick vila en gång i en säkring, mest av säkerhetsskäl. Dumt att trilla när man är 200 m upp och timmavis från sjukvård. Gjorde stand efter den nu 6:e repan som var delvis runout. Standen kallades pizzapan belay och var något av det mest exponerade jag varit med om. En pytteliten hylla ute på arreten där knappt en person kunde stå, ännu mindre två! Dessutom gick leden vidare därifrån i en 5.7 jamspricka som var lite "scary". Den var dock välsäkrad och jag körde på.. Det var tyvärr inte resten av repan med risk för fall ned på hyllor och stora flakes. Lite oroande men nu var valet gjort och 7:e repan, ca 35m gick bra även om det tog lite tid. Klockan började bli mycket men vädret var lyckligtvis fortfarande bra och vi oroade oss inte för mycket kring det. Det var ju fler lokala klättrare nedanför oss. Sista repan var 5.6 ca 45 m och mycket speciell! Första biten från stand var ruskigt dåligt säkrad med teknisk klättring. Jag hade bara en marginell mikrokil och en misstänkt placerad kam isatta de första 6 metrarna. Så småningom blev repan lättare men otroligt exponerad uppe på kammen upp mot toppen och även om det bara var 5.4 säkrade jag mig ordentligt. Jag "toppade ut" på den häftigaste toppen man kan tänka sig. En 3x10 m sluttande topp pa 3800 meters höjd 500 meter ned till Sky pond (en liten sjö) och liknande toppar runt omkring. Otrolig känsla, inte så lite skrämmande. Jag förankrade mig till ett block, precis under himlen kändes det som, och säkrade upp Erik. Han var också förstummad. Klockan var nu 16.00 och vi hade klättrat i nästan 10h och bara ätit en powerbar på hela tiden... Men jag var förvånandsvärt "ohungrig" och pigg. Adrenalinet misstänker jag. Rappeleringen tar jag kort. 5 Långa rappelleringar ned med massor av strul. Rep fastnade och svårt att hitta vägen. Vi var inte nere förrän 19.30 vid basen. Vi påbörjade utmarschen i dagens sista ljus och resten gick i mörkret, precis som på inmarschen. När vi kom tillbaka till tältet hade vi varit på väg i 20 långa timmar och vi var utmattade, fysiskt och psykiskt. Jag var för trött för att orka äta utan stupade bara i min sovsäck och sov 11 timmar... En härlig, inte så lite skrämmande och spännande dag! Wow!

Efter det har vi tränat sprickklättring i Indian Creek i Utah, bestigit sandstenstorn och nästan trampat på skallerormar men det får bli en annan historia.

Peter